Igår kväll tände vi ljus i hela lägenheten för att lysa morfar på hans väg. Han gick bort natten till tisdag. Han hade inte ont, han var inte orolig, han var inte ensam. Hans tid var kommen.
Han var en pappa, en morfar, en farfar och en guld-morfar. Han var en uppfinnare, en trädgårdsmästare och en mycket stor djurvän.
Medan min mormor var en riktigt bullmormor som jag nästan var oftare hos som liten än vad jag var hos kompisar så var min morfar kanske inte direkt den varma typen. Han var nästan alltid ute och jobbade, när vi var små var det med tomatodlingarna och sommarblommorna, men även ute i verkstaden, alltid på gång med någon ny uppfinning för att underlätta det ena eller det andra. Jag minns mest att han kom in när det var dags att äta, sen la han sig på sin soffa, vilade och lyssnade på radio innan han gick ut igen. Allt medan mormor plockade undan efter maten och diskade.
När mormors sjukdom blev påtaglig, hon fick en långsam MS som ganska ung men blev först riktigt sjuk när jag var runt 18-19 år, förändrades morfars beteende ganska drastiskt. Det var nu han som tog hand om mormor, så som hon hade tagit hand om honom. Han lagade mat, han byggde (!!!) helt själv en hiss till ytterdörren när hon inte kunde gå uppför yttertrappan. Han ordnade ytterligare en trapphiss inomhus för att hon skulle kunna fortsätta sova i sin säng på övervåningen. Han gjorde verkligen allt för henne och det var rörande att se hur min tillbakadragne och tystlåtne morfar blev en annan person. Det lilla bordet som radion han alltid slog på när han skulle vila stod på, står vid min egen säng sen två år tillbaka och jag kommer att minnas både min barndoms morfar och den morfar han var när jag var ung vuxen med värme.
Det känns fint att veta alla dessa sakerna om honom men det är såklart alltid sorgligt att förlora någon. Han var den sista av mina mor- och farföräldrar att gå bort. Jag har länge tänkt "jag har ju ändå morfar kvar". Det är en tomhet som infinner sig och jag har fått en delvis ny identitet. En identitet som "en sån som inte har några mor-eller farföräldrar" och det kommer att ta ett tag att vänja sig vid. Att den generationen ur min familj nu är helt borta.
När mormors sjukdom blev påtaglig, hon fick en långsam MS som ganska ung men blev först riktigt sjuk när jag var runt 18-19 år, förändrades morfars beteende ganska drastiskt. Det var nu han som tog hand om mormor, så som hon hade tagit hand om honom. Han lagade mat, han byggde (!!!) helt själv en hiss till ytterdörren när hon inte kunde gå uppför yttertrappan. Han ordnade ytterligare en trapphiss inomhus för att hon skulle kunna fortsätta sova i sin säng på övervåningen. Han gjorde verkligen allt för henne och det var rörande att se hur min tillbakadragne och tystlåtne morfar blev en annan person. Det lilla bordet som radion han alltid slog på när han skulle vila stod på, står vid min egen säng sen två år tillbaka och jag kommer att minnas både min barndoms morfar och den morfar han var när jag var ung vuxen med värme.
Det känns fint att veta alla dessa sakerna om honom men det är såklart alltid sorgligt att förlora någon. Han var den sista av mina mor- och farföräldrar att gå bort. Jag har länge tänkt "jag har ju ändå morfar kvar". Det är en tomhet som infinner sig och jag har fått en delvis ny identitet. En identitet som "en sån som inte har några mor-eller farföräldrar" och det kommer att ta ett tag att vänja sig vid. Att den generationen ur min familj nu är helt borta.
Under tiden dricker jag värmande koppar te, tänder fler ljus och tröstar mig med att nu får morfar snart vila bredvid mormor.
Så rörande fint skrivet av dig! Det spred värme.
SvaraRaderaHoppas att du ändå har det bra.
Kram från läsare.
tack <3
Radera