Aldrig mera diskbråck

Detta är inget jag har skrivit om på bloggen tidigare men ni som följer mig på Instagram kan ha läst om det där.

I maj förra året fick jag diskbråck, eller vad jag trodde var diskbråck men det tog fyra månader innan jag fick diagnosen. Det var fyra månader av mycket stark smärta, en begränsad vardag och mycket oro då jag inte visste säkert vad smärtan berodde på och hur länge jag skulle kunna tänkas ha det så.

Jag gick till läkare gång på gång som bara sa att jag var för ung för att ha diskbråck, att det nog "bara" var lite ischias och att jag skulle tänka på att böja på knäna när jag ville plocka upp något från golvet. Jag gick till en fysioterapeut som gjorde en rad funktionstester och sa att jag mycket troligen hade diskbråck mellan kota L5 och S1 och skrev en remiss till läkare. Jag träffade den fjärde läkaren som starkt ifrågasatte fysioterapeutens diagnos, gav mig kortisoninjektioner och sa att jag nog skulle vara bra om en vecka. 

Jag vet inte hur många gånger jag gråtande av smärta har ringt till vårdcentralen för att få träffa läkare, jag borde förmodligen vid dessa tillfällen helt enkelt åkt till akuten istället.

Jag fick till sist en remiss till ryggortopeden på Sahlgrenska eftersom de "inte visste vad de skulle göra med mig". Jag ringde dit för att fråga om väntetiden. Svaret blev 21 måndader, TJUOGEN MÅNADER, hej och hå och så gick det med vårdgarantin.

Remissen dit innebar i alla fall att ortopeden krävde att Vårdcentralen skulle bekosta en MR.

Vilket äntligen gav mig rätt - jag hade mycket riktigt ett diskbråck mellan kota L5 och S1. Det var en sån lättnad att veta, att få bekräftelse på att jag hade haft rätt, att jag hade en diagnos och att jag visste vad smärtan berodde på. 

Efter det fick jag ganska snabbt en tid till ortopeden och blev erbjuden operation och igår opererades jag.

Efter att jag sent om sidor efter operationer äntligen kunnat tömma blåsan ordentligt - det där med att kunna kissa efter op är väldigt viktigt och kan man inte det får man inte åka hem. 

Vid 20 fick jag komma hem och sova i egen säng och när jag vaknade idag och gick uppe ville jag nästan gråta av lycka för att jag, förutom smärtan i op-såret, inte hade ont i ryggen, säte eller ner i högerbenet. I tio månader har varje dag varit fylld av smärta, framför allt har mornar varit en kamp mellan smärtan och att kunna göra vardagssysslor som att göra gröt och stå upp när jag borstar tänderna eller klär på mig. 

Nu har jag många veckors rehab framför mig men den här smärtfria tillvaron är värd all rehab i världen!

 Som grädde på lyckomoset hade världens bästa föräldrar skickat blomsterbud med en underbar bukett blommor.

 

 Alla mina favoritblommor, anemoner, tulpaneer, stjärnflocka och eukalyptus.

 

Som om det inte var nog med att min fina David varit på sjukhuset i flera timmar, skjutsat stöttat, fixat mat och sovit på madrass på golvet så att jag skulle kunna ha sängen för mig själv så hade han också köpt dessa drömmigt fina ljuslyktor från Skultuna till mig som en liten uppmuntringspresent.

Tack till alla som har hört av sig på sms, facebook och instagram och skickat skickat kramar och hälsningar!

Tack också till den fina vårdpersonalen - ssk, usk och läkare på avd 16 på Sahlgrenska, anestesi och uppvak för ert omhändertagande och förmaningar om att slappna av och att "bara vara patient".