Ett tillfälligt avbrott från allt ulligt på den här bloggen - en uppmaning till alla att se SVT's program med Kalle Zackari Wahlström som heter Gympaläraren.
I programmet återvänder Kalle till sin gamla högstadieskola och försöker reda ut varför många elever har så hög frånvaro från idrotten och vad som kan göras för att ändra på den trenden.
Anledningarna till varför elverna skolkar ifrån idrotten är många men kan i mångt och mycket kokas ner till otrygghet. Man vill inte vistas i den tävlingsinriktad miljön som skolidrotten utgör. Man är rädd för att göra bort sig inför de klasskamrater som är duktiga på de klassiska skolidrottssportern - t.ex. de eviga bollsporterna.
Jag har aldrig skolkat från en idrottslektion, eller från någon annan lektion heller.
Men jag tyckte inte heller att skolidrotten efter låg-mellanstadiet någonsin var rolig.
Skolidrotten var elitistisk, den gav inget utrymme för elever som inte var duktiga på de klassiska bollsporterna, på att springa snabbt eller långt, på att slå på tennisbollar med det runda racket i brännbollen, hoppa högt eller långt. Det fanns inte utrymme för sådana som jag.
Jag har alltid tyckt om att röra på mig men på grund av skolidrotten såg jag mig själv som en person som var dålig på sport och på idrott. Jag hade ingen bollkänsla, knappast med händer och fötter och än värre blev det när de skulle involveras racket av olika slag i pingis, tennis eller den förhatliga brännbollen.
Jag trodde att träna inte var för mig.
Tills jag upptäckte att träning kan vara något annat än lagsport med bollar, sandgropar och löparspår.
Det kan också vara individuell träning i grupp där jag är min enda medspelare och motståndare.
Där jag är precis så bra som bara jag kan vara.
Det här hänt mycket på träningsfronten för mig sen de fyra förhatliga åren på högstadiet.
På gymnasiet upptäckte jag boxning, jag upptäckte hur helt fantastiskt skönt jag tyckte att det vara att få köra slut på mig själv till max.
Efter gymnasiet har jag tränat på Friskis i flertalet städer. Friskis och Svettis är en plats där jag får vara precis så bra som bara jag kan vara. Vill jag tävla så gör jag det bara mot mig själv. Det är för mig en trygg plats dit alla är välkomna.
Jag har lett step på Friskis i 2,5 år, det är som mitt andra hem och jag är där flera gånger i veckan, om några månader lägger jag till skivstångsledare på min repertoar.
Skolan ska vara en trygg plats, skolans idrottshall borde vara en trygg plats.
En plats där man inte ska behöva känna sig utsatt, där elever kan få upptäcka träningsglädje utan det eviga tävlingsinslaget. Skolan är redan en tävling, om vem som får bäst betyg, kommer in på det gymnasiet man, sedan får jobbet eller kommer in på det universitet man vill plugga på.
Livet är en tävling och sport kan vara tävling.
Men låt det vara tävling utanför skolan. Ha ett upplägg på skolidrotten som ger utrymme för alla barn att vilja röra på sig, växa i sig själva och bli starkare i kropp och sinne.