Plommonblomningens berg

Efter att våra guider behövde åka hemåt igår bestämde vi oss för att själva gå vidare till Plommonblomningens berg som låg väldigt nära tunnelbanestationen vi åkt till från början.

Alla blir väldigt oroliga när vi ska åka och gå runt på egen han och tycker att vi är väldigt "indipendent" som gör det. Det känns fint att alla vi träffar har en sådan omsorg om oss och vi lovar alltid att höra av oss när vi kommit hem igen så att de vet att vi är i tryggt förvar.

Plommonträden för Kina verkar vara vad körsbärsblommorna är för Japan.

Plommonträden är det första trädet att börja efter det kinesiska nyåret, det vill säga när det fortfarande räknas som vinter (även om jag och Lisa idag gick i linne och T-shirt på grund av värmen, alla andra hade vinterjackor och verkade tycka att vi var lite tokiga). Som det första trädet att börja blomma är det en välkommen fägring som har hyllats genom hela Kinas historia.

Blommande plommonträd så långt ögat kunde nå. Jag hade läste om det i en guidebok på engelska som jag hittade i café-delen Librarie Avant-Garde men tänkte att det måste dröja minst en månad till innan träden blommar. Det var alltså rena turen att vi gick förbi entrén på vägen till Sun Yat-Sen's mausoleum tidigare på dagen.

 Jag tycker att de rosa träden med stora blommor som påminner om fluffiga tyllkjolar är vackrast men här fanns något för alla smakar. Inget träd är det andra lik och det fanns blommor i allt ifrån vitaste vitt till mörktrosa, enkelblommande och fyllda i flera lager, små träd, stora träd, träd med upprätt form och träd med grenar som hängandes bildar som gömslen.

Om det är svårt att fånga det enskilda trädets skönhet så är det helt omöjligt att fånga massan. Om du någonsin besökt Göteborgs Botaniska trädgård så föreställ dig trädgårdens storlek gånger 5 och att hur du än vänder dig så ser du bara blommande plommonträd så långt ögat kan nå. Då kanske du kan få en känsla av hur det var att gå på de slingrande stigarna på plommonblomningens berg.