När jag var liten lovade jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle bli som min mamma. Det vill säga en badkruka av högsta rang. Som liten kunde jag omöjligt tro att jag någonsin skulle tycka att det var för kallt för att bada och jag kunde inte tänka mig en tråkigare vuxen än min mamma som aldrig ville bada.
Men det händer något med en, jag tror att det sker strax efter att man fyllt 15 år. Då är det som om all världens vatten plötsligt är för kalla!
Det är inte många dopp jag har tagit mig i våra sjöar och hav de senaste tio åren. Om jag har gjort det så har det varit med största obehag och känsla av självplågeri.
Så blev jag alltså till slut precis som min mamma. Men jag är en stolt badkruka! Jag har aldrig tyckt om att frysa, så varför bada när jag bara blir kall!? Nu för tiden har jag full förståelse för min mammas badvägran och jag är precis likadan själv.
Likväl tog jag och svägerskan ett midsommardoppp i havet idag. Det var ganska plågsamt och jag skulle ljuga om jag sa att det var skönt. Men nu kan jag säga att jag badat i år!
Glad midsommar på er alla!
Heja! :-D
SvaraRaderaTack ;)
RaderaBra gjort! Ett dopp om året är väl ett bra mål? (från Anna som inte badat än i år)
SvaraRaderaJa, det får det väl vara :) Fast jag tror inte att jag gjort det de senaste två åren..
RaderaStor igenkänning på det här! Fast jag älskar att bada, men hatar det också. Hatar sjöar och hav. Fast älskar, fast hatar. Haha.
SvaraRaderaJo, men det är ju precis sådär! vill bada, fast jag vill inte, fast det är kanske skönt, fast jag vet att det kommer vara skitkallt!
Radera