Jag gissar på att de flesta som varit gravida någon gång under graviditeten har känt oro. Oro för bebisen i magen, att något ska hända med den där inne, att någon sak hända vid förlossningen, att något ska hända när bebisen väl har kommit och man har kommit hem med den.
Många har frågat mig om jag har känt mig orolig för missfall i graviditetens första veckor, men jag har faktiskt inte oroat mig över det något nämnvärt. Jag har känt till att det kan hända, jag har undvikit det en enligt rekommendationerna bör undvika att till exempel äta och dricka.
I vecka 10 fick vi göra ett vitalitetsultraljud hos vår barnmorska, bebisen är då bara en 3 cm och ultraljudet görs bara för att se att ja, det är en bebis där inne (eller kanske flera) men det går inte att se något annat än det. Det var fantastiskt att få se att det faktiskt fanns en liten krabat där inne, så viftade med armar och ben medan vi kikade in.
Nu börjar rutinultraljudet att närma sig, ultraljudet då en tittar på alla organen, att allt ser bra ut, att bebis verkar vara frisk. Helt plötsligt har jag börjat oroa mig för att tänk på det faktiskt ändå inte är någon bebis där inne längre, tänk om något har hänt med den sen förra ultraljudet, tänk om min lilla bebisbula bara är en lite extra rund mage. Jag vet att det egentligen är orealistiskt men det är SÅ svårt att sluta tänka på det.
Har ni några tips på sätt att sluta oro sig, info att läsa eller något liknande?
Vi läste mycket på 1177. Det är så bra info där. Sen tror jag att det är bra att prata om det. Om du behöver säga att du oroar dig över det 50 gånger på en dag så får du göra det! Kanske kan hjälpa att prata med nån annan du tycker om som fött barn. Och hitta på roliga saker med medföräldern :) jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände. Tror jag oroade mig lite mer innan vecka 12. Jag höll på att gå in i väggen och blev sjukskriven i vecka 15 så jag tänkte nog mer på det då.
SvaraRaderaJag har som sagt blivit mer orolig efter att vi kommit över såkallade säkra veckor. Nu är det bara två dagar kvar till ultraljud och jag längtar bara tills det är över..
RaderaJag var också så orolig. Vi sa inte till mer än de närmasta och definitivt inte på nätet förrän efter krabaten kom. Jätteknäppt. O sen när bäbisen kommer blev jag orolig för allt möjligt, ja, den kärleken man har innebär nog att man är lite orolig livet ut. Det känns då väldigt naturligt.
SvaraRaderaJa, jag kommer nog också vara en ganska orolig mamma, tur kanske att min sambo är lite mer lugn på den fronten, vad han visar och säger till mig i alla fall. Så kan vi komplettera varandra :)
RaderaJag har som du säkert redan vet, 4 barn. Jag är en ångestmänniska som ofta oroar mig för saker och att vara gravid är ju oro ofta. Några grav har varit värre än andra och tiden efter likaså. Mitt bästa tips är att erkänna sin oro, prata om den och sen tänka sunt på det hela. När jag oroar mig så tänker jag ofta: finns det något jag kan göra för att ändra på situationen så oron försvinner? Finns det inte det så måste jag släppa det för annars mår jag dåligt i onödan. Typ så, hoppas du förstår.
SvaraRaderaJa, jag förstår precis vad du menar. Jag lever ju precis som man ska enligt alla källor så jag känner att jag i alla fall inte kan göra annat än att fortsätta göra som jag gör och hoppas att bebis mår bra av det. Jag hoppas att en del av oron ska släppa efter RUL som vi har på tisdag.
Radera