Det är mycket sällan som jag repar upp projekt, framför allt stora projekt. Det känns liksom lite för sorgligt, även fast jag vet att det är bättre att göra det än att låta ett plagg man spenderat löjligt många timmar på bara ligga i garderoben för att det helt enkelt inte blev tillräckligt bra för att användas.
Med det sagt så är det kanske inte stå konstigt att det tog mig nästan två år att fatta modet att repa upp en kofta jag stickat i Geelong Lammull.
En egentligen underbar kreation i solgult med knallgröna knappar. Mosstickad med strukturstickade border med flätor på var sida knappslån.
Men allt det där fina kunde inte riktigt vägas upp av att den var på tok för hög i halsen, att jag inte riktigt var nöjd med att ha stickat 3/4 ärmar, att färgen faktiskt kanske inte riktigt klädde mig.
Jag försökte göra något åt det (inte färgen men det där andra), tro mig, jag satt en halv dag och försökte repa upp/plocka upp/klippa för att kunna sticka på ett nytt ok, men så jag jag helt enkelt upp.
Efter det låg koftan i en tygpåse längst ner i stickkorgen och jag blev lika förskräckt varje gång jag råkade öppna den.
Men så tog jag mod till mig och började helt enkelt att repa upp den. På en liten stund var det gjort - visst är det lite läskigt att något som tagit så många timmar att skapa kan göras ogjort på femton minuter!?
Det upprepade härvorna är tvättade och tillbakastoppade i garnskåpet. Det kommer nog inte bli något nytt försök på en liknande kofta och det kommer säkert kräva minst två år till innan jag stickar något igen av garnet.
Men, såhär efteråt, trots timmar av sticktid liksom förlorade, så känns det ändå bra.
Nu behöver jag inte längre vara rädd för att öppna påsar som ligger i botten av stickkorgen och en oanvänd kofta kan få, någon gång, bli något nytt.
