måndag 8 maj 2017

Neonatalintensiven, praktik i Nanjing

Innan vi åkt till Peking blev vi klara med C-uppsatsen och har sedan en vecka påbörjat den fem veckor långa praktikperioden som avslutar våra månader i Kina.

Vi har varit en vecka på Neonatalintensiven på det gamla sjukhuset i down town Nanjing. Det finns ett till sjukhus som kallas Hexi (uttalas Höchi) som är helt nytt och öppnade för ca 8 månader sedan. Alla kirurgavdelningar ligger på det sjukhuset och alla medicinavdelningar ligger kvar på det gamla sjukhuset.

Vår handledare Chen är ansvarig sjuksköterska på avdelningen, hon och 3-4 andra turas om att ha den positionen månadsvis. Det innebär bland annat att hon enbart jobbar mån-fre och dagtid under den månaden hon är "nurse in charge". Chen har varit i Kanada i tre månader för några år sedan för att studera hur neonatalintensivvården bedrivs där. Hon pratar bra engelska men pratar väldigt fort och ofta med munskydd på så det kan vara lite svårt att hänga med ibland.

Det är väldigt stor skillnad på neonatalvården här och i Sverige. Det är otroligt mycket personal på plats, sjuksköterskor, läkare och biträden (de har inte usk utan personal de kallar "arbetare" som bland annat städar lokalerna och kuvöserna, förbereder bebisarnas mat med mera). Kineser har väldigt bärande röster och de använder dem gärna till att ropa till varande tvärs över avdelningen. Det i kombination med monitorer och plingar och tjuter gör att det är väldigt hög ljudnivå på avdelningen. I Sverige gör man mycket för att det ska vara tyst och lugnt då det har dokumenterad, positiv effekt på barnens mående.

En annan väsentlig skillnad är att föräldrarna inte får vara inne på avdelningen. I Sverige arbetar man mycket med hud mot hud och barnen ska ha hudkontakt med sina föräldrar/annan anhörig genom att till exempel ligga på deras bröst under flera timmar per dygn. Här får föräldrarna lämna in sina mobiltelefoner för att personalen ska ta bilder på barnen. De barn som är stabila och närmare utskrivning kan få träffa sina barn i ett särskilt rum under särskilda dagar. Det ger många oroliga föräldrar och många ledsna barn. Om ett barn dör får föräldrarna se det döda barnet men de får inte själva begrava det. Sjukhuset "behåller" barnet och skickar det sedan till kremering tillsammans med andra barn.

På i stort sett alla avdelningar på barnsjukhusen har sjuksköterskorna vita byxor och rosa hatt. Överdelen kan antingen vara lång och långärmad i rosa, eller kort och kortärmad rosa, eller som de vi har på NICU - korta, kortärmade med rosa blommor. Alla ICU (intensivvårdsavdelningar) har dessa blommiga blusar.

Sköterskorna och läkarna pratar inte heller med barnen när de utför olika behandlingar, de får inte heller smärtstillande innan t.ex. provtagning eller sättande av PVK eller PICC-line. Jag och Lisa har skrivit om just sjuksköterskors kunskap om smärtlindring av barn i vår C-uppsats och i vårt bakgrundarbete till uppsatsen så framkommer hur viktigt det är att små barn får adekvat smärtlindring. Det är verkligen hjärtskärande med dessa pyttesmå bebisar som knappt orkar skrika eller gråta men som skrynklar ihop sina ansikten och spänner hela kroppen av smärta utan att någon ens gör ett försök att trösta dem. Jag och Lisa lägger mycket tid på att gå runt och trösta barnen, sjunga för dem, prata dem. 

Vi har inte fått göra så jättemycket, vi har mest observerat. Vår handledare är emellanåt upptagen med annat och då släpps vi vind för våg och försöker hitta något att sysselsätta oss med. Det är få som pratar engelska och därför är det svårt med kommunikationen. Men jag har bland annat fått sätta PVK, suga slem, mata, ge injektioner och åka ambulans till Goulou Hospital för att hämta en patient. Men vi är inte här för att öva på praktiska moment utan framför allt ta del av och få inblick i vården här och de kriterierna uppfylls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Populära inlägg