Slut på stickhetsen

Jag har stickat i stort sett varje dag sedan jag var 16 år. 

Jag har lagt så många timmar på stickning att jag skulle kunna kalla mig expert på det, förutsatt att teorin om att en behöver hålla på med något i 10 000 timmar för att bli expert på något stämmer.

I början var varje maska ett äventyr, stickningen kunde leda var som helst och jag ville följa med och se var vi skulle hamna. 

Den första förälskelsen övergick snart i en produktionshets. Jag stickade helst i tjockt garn på tjocka stickor och ett projekt som tog längre än två dagar var otänkbart. Det resulterade såklart i många, lite halvfula och något oanvändbara projekt i stil med för små sjalar och för korta halsdukar.

I takt med att jag blev en duktigare stickare blev projekten också mer avancerade och att ett projekt kom att ta många veckor att färdigställa var inte längre ett problem. Men det blev en annan slags hets. Nu skulle det vara så tunna stickor och garn som möjligt, mönstret skulle helst vara komplicerat. De faktorerna blev mer viktiga än att stickningen skulle vara rolig.

Med instagrams flodvågslika svepande över stickvärlden kom istället prestationshetsen. Helst skulle en kunna prestera en stickrelaterad bild varje dag. Projekten skulle växa i en rasande fart, det skulle vara det senaste, mest stickade projektet i ett knepigt och svåråtkomligt garn som bara kunde beställas varannan tisdag, vid midnatt, förutsatt att det var fullmåne och att Kungen hade namnsdag (ja, faktiskt precis så svåråtkomligt). 

När flodvågen sköljer över en är det lätt att svepas med.

Nu känner jag dock att jag står på stabilare mark igen, att jag nästan har blivit torr om fötterna till och med.

Visst, jag postar stickbilder på instagram och på bloggen, visst jag använder både en och fem hashtags, men jag gör det för min egen skull. Jag stickar i mitt tempo, när jag vill, och så länge jag vill. Jag stickar för att jag njuter av varje stickad maska istället för att jag ska ha något att visa upp för resten av stickvärlden. I slutändan gör de där maskorna bara skillnad i mitt eget liv.

Det här är ingen känga till stickvärlden, snarare tvärtom. Stickvärlden och allt den bidrar till är fantastiskt. Men ibland kan en behöva ta ett steg tillbaka och se på sig själv utifrån och på vad omgivningen gör med en och liksom göra en omstart. Gå tillbaka till utgångsläget då det fanns njutning i varje maska och glädjen över ett avslutat projekt överskred allt.

Blå Blomma är ett utmärkt exempel på ett projekt som har fått växa i sin egen takt på det senaste, jag har njutit i några varv och det har fått vara bra så.