Idag var, förutom Dissas fru och barn, även hans syskon med barn samt hans syskonbarns blivande svärföräldrar med familj hemma hos honom. Ett av hans syskonbarn ska gifta sig snart och då är det tradition att hela släkten samlas först hos den ena parten sen hos den andra för att äta tillsammans och planera bröllopet.
Dissa är ingen rik man, han har fyra barn och fru att försörja, maten lagas över öppen eld men det finns el och rinnande vatten i huset. Han är alltså en man som inte har mycket men det han har vill han dela med sig av till mig. Den där givmildheten verkar vara ett drag som de flesta srilankeser har. De släpper en nära inpå, vill alltid veta hur man mår, att man äter ordentligt (har jag inte gått upp ett par kilo efter mina veckor här kommer jag att bli förvånad) och mig kallar de för "nangii" som betyder lillasyster.
De ger en mycket värme trots att de vet att volontärerna som kommer hit bara stannar en kortare tid, några veckor eller någon månad, och ändå blir de så tillgivna och hjärtliga.
Det kommer förmodligen göra bra ont att åka här ifrån och veta att man kanske aldrig kommer att ses igen. Precis som när Kelly åkte i fredags och Sing tidigt imorse. Så det är bara att ta vara på tiden!
Jag lär mig fler och fler ord på sinhalese och jag märker hur mycket det uppskattas att man kan säga några få ord. Bara att kunna säga tack "istuh-tee" uppskattas mycket, särskilt av den äldre generationen som oftast inte kan någon engelska.
Klockan fyra imorgonbitti kommer Lisa som ska bo här men vara volontär på ett hem för fysiskt och psykiskt handikappade. Det blir trevligt med sällskap i huset igen.
Bilden är ifrån när jag var och åt lunch hos Dissa, jag tillsammans med några av hans släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar